Är du en empatisk världsmedborgare?

Berättelser finns med mig överallt. Inte bara i form av böcker, även om jag allt som oftast kånkar runt på minst en, utan också som en ständig osynlig följeslagare i mitt medvetande. Under några dagar i förra veckan var jag i London. När jag kom med tåget från flygplatsen och hoppade av vid Tower Gateway var det första jag såg floden Themsen och Tower Bridge. Direkt var jag i Sharon J. Boltons deckarserie om kriminalaren Lacey Flint. Efter några svåra mordutredningar tar Lacey Flint plats vid flodpolisen och Themsen blir en del av hennes liv. Hur kan Lacey ens vilja simma i detta vatten?, tänker jag när jag ser floden framför mig. Och var någonstans hittade hon liken? Visst var det längs med Themsen? En mängd frågor pockar på uppmärksamhet medan jag passerar över bron.

När jag vid ett senare tillfälle åker förbi stationen Paddington hamnar jag direkt i filmen med samma namn och inser att det är precis här som björnen får just sitt namn. Paddington blir Paddington. Vid besöket på Natural History Museum letar jag febrilt efter den stora sal där samma björn blir jagad av en ond kvinna. En kvinna som inget hellre vill än att göra Paddington till ännu ett av museets uppstoppade djur.

Under ett restaurangbesök gör sig Charles Dickens påmind samtidigt som jag får flashbacks från Selmas saga (2016 års julkalender). Och vid en morgonjogg längs Themsen hamnar jag i Ian Flemmings agent-värld med James Bond i huvudrollen.

Så ser min vardag ut. Överallt finns berättelserna med mig. För många är det dock inte så. Att läsa och låta sig bli en del av en intrig, en karaktär eller kanske en miljö kräver träning och är inget som kommer per automatik. Det handlar om att kunna leva sig in i men också förflytta sig i tid och miljö. Martha Nussbaum, amerikansk filosof, talar om den empatiska världsmedborgaren (1997) och menar att det är en person som har ett kritisk tänkande, som har kunskap om andra och som besitter en narrativ fantasi d.v.s. kan byta perspektiv och leva sig in i andras liv. Genom litteraturen kan vi få möjlighet att utveckla den narrativa fantasin och som lärare tänker jag att det blir en av de saker som jag måste försöka ge mina elever, möjligheten att få leva sig in i andra människors liv.

Då jag idag var på Läsrörelsens uppstartskonferens av projektet Berättelser som förändrar fick jag lyssna på Ann Boglind och hon lyfte också fram litteraturens kraft. Hon menar att vi behöver ge tid för gemensam läsning och efterföljande samtal. En modell som hon nämnde under sin presentation var Aidan Chambers och de som läst andra inlägg på min blogg eller kanske rent av min bok Mötet med texten. Inkluderande läsundervisning vet att det är en modell som jag gärna använder. De fyra övergripande rubrikerna – Gillar, Ogillar, Frågetecken och Mönster – kan bli utgångspunkt för många spännande och utvecklande diskussioner.  Dessa diskussioner tänker jag kan vara en del i skapandet av empatiska världsmedborgare.

Att låta eleverna utveckla den narrativa fantasin kräver träning och tid till träning är något som jag försöker skapa i min undervisning. När jag nu tillsammans med eleverna på Bygg- och anläggningsprogrammet går in i projektet Berättelser som förändrar ges många möjligheter till träning. Kanske är det så att några av eleverna utvecklas till att bli empatiska världsmedborgare. Vi får väl helt enkelt se tiden an!