Svensklärare och kulturtant?

Är jag en kulturtant? Frågan ställde jag mig efter att ha läst en krönika skriven av Emmy Abrahamsson, författaren som bland annat skrivit romanen "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske".

I krönikan "Kulturtanten - vår tids superhjälte" (publicerad i Kristianstadsbladet fredagen den 12 maj 2017) lyfte Abrahamsson fram begreppet kulturtant och menade att kulturtanten kan ses som vår tids superhjälte. Det är hon som håller kulturvärlden levande. Det är hon som kommer på alla kulturevenemang och därmed ser till att de kan finnas. Hon är med på författarbesök, på vernissager, på konserter och på utställningar. Under min läsning av krönikan log jag vid flertalet tillfällen. Igenkänningen var hög. Kanske är det så att jag är en kulturtant. Jag är inte riktigt så gammal som de Abrahamsson lyfter fram (pensionärer) men i sinnet är jag definitivt en kulturtant.

Mina elever får uppleva kulturtanten i mig jämnt och ständigt. Jag tar med dem på utställningar, de får träffa författare och de får gå på teater. För några veckor sedan var jag iväg med mina grabbar på Bygg- och anläggningsprogrammet och tittade på musikalen Footloose. Jag vill att mina elever under sin skoltid ska få uppleva kulturens kraft och också få inblick i vad kulturlivet kan erbjuda. För mig är det en del av svenskundervisningen.

Jag tror inte jag är ensam om att ha detta kall. Ofta möter jag lärare som vill ge eleverna mer än bara det klassrummet kan erbjuda. För mig är det oerhört viktigt då många av mina elever inte tar del av kulturutbudet på sin fritid. En del har aldrig varit på en större teater och många av dem har aldrig träffat en författare. Om inte jag visar dem vad det finns för alternativ får de kanske aldrig ens upp ögonen för dem, så tänker jag. Är jag då en kulturtant? Ja, jag är definitivt en kulturtant och jag är en stolt sådan.