Var är alla män?

Jag bläddrar i förlagens vårkataloger i hopp om att hitta ungdomsböcker skrivna av män och med manliga huvudpersoner. Jag inser att det är få som lyckas kvala in. Vad är det som gör att vi inte har så många manliga ungdomsförfattare? Och varför är det inte fler (både manliga och kvinnliga författare) som låter sina huvudpersoner vara av manligt kön? Frågan kan kanske tyckas märklig 2019 men för mig som arbetar som lärare på ett yrkesgymnasium med nästan bara pojkar som elever är det en viktig fråga. 

Många av mina elever är inte läsare om man med läsare menar unga som gärna lånar en bok och läser på egen hand. Som lärare försöker jag stimulera och väcka ett läsintresse. Det går inte om jag inte har alternativ som eleverna kan attraheras av. De behöver kunna känna igen sig i karaktärerna. En väg att gå har varit att inleda med att läsa böcker med manliga huvudpersoner. De senaste åren har vi exempelvis läst Mitt extra liv av Johan Unenge, Nattbuss 198 och Ingenmansland av Niklas Krog, Superkrafter på gott och ont och Döden är inget skämt av Karl Modig. I år ska vi läsa Slutet av Mats Strandberg. 

Jag tror inte jag är ensam om att önska att fler män skrev ungdomsböcker med manliga huvudpersoner. Jag skulle också önska att fler kvinnliga författare skrev böcker med manliga huvudpersoner. Det finns några som gör det. Jag tänker exempelvis på Lois Lowry som skrivit Den utvalde, Åsa Asptjärn som skrivit böckerna om Emanuel Kent Sjögren, Christina Lindström som skrivit Jack och nu senast Finns det björkar i Sarajevo?. Ytterligare en som kan nämnas är Katarina von Bredow som skrivit Tappa greppet. Men det räcker inte. Jag vill ha fler. Hur det ska gå till vet jag inte men kanske kan detta inlägg göra att fler får upp ögonen. Vill vi ha läsande pojkar måste vi också kunna erbjuda dem ett brett utbud av böcker.